Om kollektivtrafiken vore...

Nu har jag hört och läst så mycket om den utvecklade kollektivtrafikens välsignelser att jag förstår att det går att "frälsa" även mig för idéerna. Det behövs ju inte mycket, om man tänker efter.

Det är bara de sista tio-tolv procenten av kollektivresandet som behöver förbättras - de där korta bitarna i början och slutet av mina 3-milaresor. Förargliga snuttar som mest består av väntan. Ofta i snålblåst och regn eller yrande snö.

I den utvecklade kollektivtrafiken kunde jag få en ren, tyst, varm och skön sittplats som väntar mig nästan utanför dörren och tar mig dit jag vill - precis när jag behöver åka - och utan byten och väntan. Ja, en sån kollektivtrafik vore bra.

Letandets metodik.

Trädgårdsrenoveringen fortsätter.

Har monterat blomlådor, satt kantsten invid plattgången, kört jordfräs, blandat jord & sand, spridit samma materia så att en relativt jämn yta uppstod. Därefter återstod nästan bara att så gräsfröna, kratta och platta lite grann, vattna och vänta.

Men... var i he...te fanns gräsfröna!?

I vintras, när det var 20º kallt och en dryg halvmeter snö utanför, då var förpackningen synlig. Flera veckor i sträck. Men inte nu. Har letat överallt och hittat skiftnyckel, dörrhandtag, skarvsladd, ett par sandaler, myggspiral (Nej, det är inte ett p-medel.), fotogenlykta... men gräsfröna syns absolut ingenstans.

Imorgon fortsätter jag att leta. Men efter något annat, ett kastspö eller en sovsäck. Då hittar jag säkert fröna.

Arvssynden

Såg ett avsnitt av "Familjen Bernadotte" i TV4 och tänkte först bara - jaså, jaha.

En stund efteråt kom andra tankar:

Vad gör Silvias pappas nazistsympatier intressanta drygt 70 år efteråt?

Skall barn avkrävas ett offentligt ställningstagande till föräldrarnas sympatier och gärningar?

Bär inte några av oss på lite arvssynd, trots allt?

Finns det en mer fantasieggande intervjuteknik än "guilt by association"?

Rätten till personlig integritet verkar gälla lite olika ibland!