Hur gör man en europé?

Två veckor har snart gått sedan den engelska folkomröstningen om brittiskt EU-medlemskap. Det blev kaos i den engelska politiken. Oväntat? Nej, mot bakgrund av båda sidornas förenklade argument hade allt annat varit en överraskning.
Många kommentarer till omröstningens resultat handlar om att nationalismen förblindar alltfler väljare. Det sägs i klara antydningar att om bara väljarna gjorde sig av med sina nationalistiska böjelser och istället började känna sig som européer skulle de inte ifrågasätta och kritisera EU; och aldrig tänka tanken att lämna unionen.
Det är, enligt min mening, en ganska okänslig analys. Kanske till och med så okänslig att den för många blir en bekräftelse på att EU utvecklats till elitens - inte folkets - projekt.
Är det någon som tror att det är så enkelt som att man bara väljer att känna sig som europé?
Är det i så fall någon som också tror att känslan av att vara svensk, tysk, spanjor eller grek därefter alltid kommer att vara oviktig för samma individ?
Båda frågorna kan tyckas abstrakta, men testa samma tankar i mindre skala och mera vardagsnära sammanhang först. Fotboll och läktarvåld kan säkert duga som testmiljö.

Kan sakliga argument få fotbollshuliganerna att sluta hålla på sina olika lag, för att istället börja heja på Svenska Fotbollförbundet? Stört omöjligt, säger jag.
Vad händer sedan, om förbundet skriver en regel som begränsar det f.d. favoritlagets vinstchanser?
Det är nog ingen vågad gissning att de osannolika fansen blir kortvariga.

Jag tror att många som använder sig av nationalism-kortet har underskattat betydelsen av att känna en hemvist, en samhörighet och ett ursprung som inte kan förnekas; och som inte heller skall behöva förnekas.

Vi människor styrs mer av känslor - i vid bemärkelse - än vi kanske är medvetna om. Jag har i alla fall svårt att formulera några rent rationella och objektiva skäl till mina och många andras köpbeteenden. Vi köper kläder, bilar, möbler och mycket annat som - under ungefär lika lång tid - har i det närmaste exakt samma funktionella värde, trots att beloppen på prislapparna kan skilja på många hundra procent. Vi köper ändå! Rationellt? Oftast inte. Emotionellt? Absolut, ofta höggradigt.

Det kan mycket väl vara precis samma känslostyrda beteende som får oroväckande många att föraktfullt fnysa åt EU och "experterna". EU måste nog göra väldigt mycket för att vanliga medborgare skall förknippa medlemskapet med en premiumkänsla liknande den som ges av Rolex, Mercedes och många andra. Utan en sådan kommer de flesta säkert att slå vakt om såväl sina nationella som lokala traditioner och egenheter även i framtiden, utan en tanke på "ond" eller "antidemokratisk" nationalism.

Vart tog modet vägen AKB?

Igår, på nationaldagen, hade lunchekot ett inslag från Anna Kinberg-Batras tal på Mosebacke. AKB hade tydligt sagt att i Sverige skulle människors frihet inte få begränsas av etniska eller religiösa sedvänjor. Hon sade inte ordagrant så, men innebörden var den. Det fick naturligtvis reportern att, med några olika formuleringar, försöka få AKB att peka ut vems sedvänjor hon menade. Svaret på frågorna var "allas".
Varför tog hon själv så snabbt udden av sitt eget viktiga budskap? Frågan var ju lätt att förutse. Lika lätt var det att ana reporterns hopp att få svaret "muslimers".

Jag klagar ofta och högljutt på att medietränade politiker besvarar frågor med nonsens eller helt nonchalerar frågan och väljer att prata om något annat. Den här gången var det nog inte medieträning (eller brist på) som fick Kinberg-Batras budskap att falla nästan platt. Någonstans på vägen från idé till färdigt manus tycks modet ha svikit. Både henne och mediecoacherna.
Varför vågade ingen förprogrammera svaret:
"Jag tänker främst på ett litet antal företrädare för religiösa samfund. Några få konfirmationsledare i Svenska kyrkan, imamer i vissa moskéer och en mindre grupp högljudda abortmotståndare inom frikyrkorna. De använder religionen, eller agerar på annat vis, på ett sätt som kränker människors frihet och som vi inte accepterar i Sverige."

Jag hoppas att det var vad Anna Kinberg-Batra ville, men inte vågade, säga.

Återuppståndelse eller åter uppståndelse?

Efter många år i träda visar bloggen tecken på liv igen. 
Vänta nu, i träda betyder odlingsbar mark som får vila - utan någon sådd - för att senare ge bättre skörd. Det är inte orsaken här så... Bloggen har legat i dvala precis lika länge som den alltså inte har legat i träda. Fast det är inte rätt det heller. Om jag är noga med språket. Bloggar kan inte ligga i vare sig träda eller dvala. Det kan bara de som skriver bloggar göra.
Nja, inte ligga i träda. Men de kan träda i dvala, fast det önskar jag ingen. Bloggarens lust att skriva kan dock göra det. Jag vet. Fråga inte varför. Jag vet inte, trots att jag just skrivit motsatsen. Motsägelsefullt?
Ja, precis som mycket annat runt omkring i vardagen. Det har gett skrivarlusten kraft att träda ur dvalan. Vad kommer det ge för resultat? Återuppståndelse eller åter uppståndelse? Det senare vore inget nytt, snarare en återuppståndelse av uppståndelse jag orsakat med skrivande på annat håll. Ibland.