Hur gör man en europé?

Två veckor har snart gått sedan den engelska folkomröstningen om brittiskt EU-medlemskap. Det blev kaos i den engelska politiken. Oväntat? Nej, mot bakgrund av båda sidornas förenklade argument hade allt annat varit en överraskning.
Många kommentarer till omröstningens resultat handlar om att nationalismen förblindar alltfler väljare. Det sägs i klara antydningar att om bara väljarna gjorde sig av med sina nationalistiska böjelser och istället började känna sig som européer skulle de inte ifrågasätta och kritisera EU; och aldrig tänka tanken att lämna unionen.
Det är, enligt min mening, en ganska okänslig analys. Kanske till och med så okänslig att den för många blir en bekräftelse på att EU utvecklats till elitens - inte folkets - projekt.
Är det någon som tror att det är så enkelt som att man bara väljer att känna sig som europé?
Är det i så fall någon som också tror att känslan av att vara svensk, tysk, spanjor eller grek därefter alltid kommer att vara oviktig för samma individ?
Båda frågorna kan tyckas abstrakta, men testa samma tankar i mindre skala och mera vardagsnära sammanhang först. Fotboll och läktarvåld kan säkert duga som testmiljö.

Kan sakliga argument få fotbollshuliganerna att sluta hålla på sina olika lag, för att istället börja heja på Svenska Fotbollförbundet? Stört omöjligt, säger jag.
Vad händer sedan, om förbundet skriver en regel som begränsar det f.d. favoritlagets vinstchanser?
Det är nog ingen vågad gissning att de osannolika fansen blir kortvariga.

Jag tror att många som använder sig av nationalism-kortet har underskattat betydelsen av att känna en hemvist, en samhörighet och ett ursprung som inte kan förnekas; och som inte heller skall behöva förnekas.

Vi människor styrs mer av känslor - i vid bemärkelse - än vi kanske är medvetna om. Jag har i alla fall svårt att formulera några rent rationella och objektiva skäl till mina och många andras köpbeteenden. Vi köper kläder, bilar, möbler och mycket annat som - under ungefär lika lång tid - har i det närmaste exakt samma funktionella värde, trots att beloppen på prislapparna kan skilja på många hundra procent. Vi köper ändå! Rationellt? Oftast inte. Emotionellt? Absolut, ofta höggradigt.

Det kan mycket väl vara precis samma känslostyrda beteende som får oroväckande många att föraktfullt fnysa åt EU och "experterna". EU måste nog göra väldigt mycket för att vanliga medborgare skall förknippa medlemskapet med en premiumkänsla liknande den som ges av Rolex, Mercedes och många andra. Utan en sådan kommer de flesta säkert att slå vakt om såväl sina nationella som lokala traditioner och egenheter även i framtiden, utan en tanke på "ond" eller "antidemokratisk" nationalism.

Vart tog modet vägen AKB?

Igår, på nationaldagen, hade lunchekot ett inslag från Anna Kinberg-Batras tal på Mosebacke. AKB hade tydligt sagt att i Sverige skulle människors frihet inte få begränsas av etniska eller religiösa sedvänjor. Hon sade inte ordagrant så, men innebörden var den. Det fick naturligtvis reportern att, med några olika formuleringar, försöka få AKB att peka ut vems sedvänjor hon menade. Svaret på frågorna var "allas".
Varför tog hon själv så snabbt udden av sitt eget viktiga budskap? Frågan var ju lätt att förutse. Lika lätt var det att ana reporterns hopp att få svaret "muslimers".

Jag klagar ofta och högljutt på att medietränade politiker besvarar frågor med nonsens eller helt nonchalerar frågan och väljer att prata om något annat. Den här gången var det nog inte medieträning (eller brist på) som fick Kinberg-Batras budskap att falla nästan platt. Någonstans på vägen från idé till färdigt manus tycks modet ha svikit. Både henne och mediecoacherna.
Varför vågade ingen förprogrammera svaret:
"Jag tänker främst på ett litet antal företrädare för religiösa samfund. Några få konfirmationsledare i Svenska kyrkan, imamer i vissa moskéer och en mindre grupp högljudda abortmotståndare inom frikyrkorna. De använder religionen, eller agerar på annat vis, på ett sätt som kränker människors frihet och som vi inte accepterar i Sverige."

Jag hoppas att det var vad Anna Kinberg-Batra ville, men inte vågade, säga.

Återuppståndelse eller åter uppståndelse?

Efter många år i träda visar bloggen tecken på liv igen. 
Vänta nu, i träda betyder odlingsbar mark som får vila - utan någon sådd - för att senare ge bättre skörd. Det är inte orsaken här så... Bloggen har legat i dvala precis lika länge som den alltså inte har legat i träda. Fast det är inte rätt det heller. Om jag är noga med språket. Bloggar kan inte ligga i vare sig träda eller dvala. Det kan bara de som skriver bloggar göra.
Nja, inte ligga i träda. Men de kan träda i dvala, fast det önskar jag ingen. Bloggarens lust att skriva kan dock göra det. Jag vet. Fråga inte varför. Jag vet inte, trots att jag just skrivit motsatsen. Motsägelsefullt?
Ja, precis som mycket annat runt omkring i vardagen. Det har gett skrivarlusten kraft att träda ur dvalan. Vad kommer det ge för resultat? Återuppståndelse eller åter uppståndelse? Det senare vore inget nytt, snarare en återuppståndelse av uppståndelse jag orsakat med skrivande på annat håll. Ibland.

Apropå... ingenting?

Ja, det ligger nära till hands att skriva just ingenting för det tycks vara vad som är kvar av telefonförbindelserna till nordöstra Jämtland sedan Telia "moderniserat" dem.

Men Irene Krohn hos Telia säger uttryckligen att det inte är fel på tekniken. Undrar om hon tänkt på att hon då också, om än indirekt, säger att kunderna ljuger.

Men... tänk om hon har rätt!

Det kanske inte är fel på tekniken - bara fel teknik.

Då har de lögnaktiga kunderna rätt i alla fall.

Post- och Telestyrelsen verkar i alla fall tycka nästa det:

http://www.dn.se/ekonomi/pts-riktar-hard-kritik-mot-telia

SL-trafiken - var och för vilka?

Stora delar av diskussionen om upprustning och utbyggnad av kollektivtrafiken handlar tyvärr bara om kollektivtrafik i Stockholms kommun. Det är nästan bara i frågor om finansiering som kollektivtrafiken blir en angelägenhet för hela regionen, d.v.s. ungefär det område som landstinget omfattar. Och då är argumenten ofta rätt märkliga.

Ett vanligt är ”trafikinfarkt” på in- och utfartsvägarna i rusningstid, med stora förseningskostnader som följd. Ett annat argument är vägtrafikens negativa miljöeffekter. Båda argumenten är sakligt riktiga och hänger dessutom ihop med varandra, men inte med särskilt mycket annat… eller?

Trafikinfarkter och luftföroreningar orsakas inte av innerstadsbor som, i brist på alternativ, tar bilen till jobbet.

Varför skulle de göra det när det oftast finns en hållplats inom 300 meter, med 8-10 avgångar i timmen?

Problemen uppstår därför att alla som dagligen arbetspendlar från regionens yttre delar saknar ett någorlunda rimligt alternativ till bilresan. Utom de allra sista kilometrarna, men då finns det ingenstans att parkera bilen.
Moment 22 i ännu en skepnad.

Hur kan någon, på fullt allvar, tro att en bättre kollektivtrafik inom Stockholms kommun, och allra bäst i innerstaden, skulle utgöra ett fungerande alternativ för alla dessa arbetspendlare?

En väl fungerade kollektivtrafik är förvisso önskvärd, men när såväl direkta som indirekta nyttoeffekter (=tillgänglighet, miljöpåverkan m.m.) till största delen hamnar i Stockholms kommun så bör det väl också vara en angelägenhet för kommunen i första hand.

Landstinget skall nog istället försöka höja kollektivtrafikens kvalité i de kommuner där arbetsdagens två resor börjar respektive slutar.

Eller så kanske landstinget kan ta initiativ till en utflyttning av en stor mängd arbetsplatser, från Stockholms innerstad till kranskommuner. Då skulle behovet av bilpendling minska ganska drastiskt och arbetsresor med cykel, eller till och med apostlahästar, blev en reell möjlighet.

Trafikinfarkter och luftföroreningar skulle bli ett (otäckt) minne blott och kranskommunernas bristfälliga kollektivtrafik kanske till och med framstå som fullt tillräcklig.

Heureka!

Den senaste veckan har DN haft några intressanta ledarartiklar som tydligt visar att inte bara trafikforskare och andra experter, utan också landstingspolitiker(!), har mera stockholmsfokus än landstings- eller regionfokus. De förstnämnda må vara förlåtna, men att landstingspolitiker uppträder som stödtrupper till Stockholms kommunalpolitiker...! Ja, det ökar i alla fall inte landstingens redan ifrågasatta legitimitet.

DN 2011-10-18:

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/aven-bussen-ska-med

DN 2011-10-17:

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/sl-taxan-kan-behova-fordubblas-till-2020

Facebook och öppenhet. Del 2.

Vår mejl-konversation fortsatte ett tag till:

------

Från NN:

Tack snälla! 

Ja visst är det intressant att ett företag som tillhandahåller en tjänst som gynnar öppenhet till denna grad själva väljer att vara så anonyma som de är. Hopplösa att jobba med helt enkelt. 

Att fra-kritikerna är så tysta tror jag har att göra med att man som FB-användare helt och hållet själv väljer vad man vill publicera. I.o.f.s. en gräns som ruckas på nu med open graph där ens aktiviteter på nätet kommer att publiceras på FB i realtid om man tillåter det. 

Det blir en spännande tid nu. Jag håller andan och hoppas att det som är dåligt med det nya kommer tas bort o det bra ökar möjligheterna till ett öppet samhälle. 

Det är också spännande att följa människors reaktioner. Jag är dock övertygad om att öppenheten kommer att segra och i den världen behöver man inte vara orolig för om ens personliga uppgifter ligger i någons databas. 

Ah ja. Kommer sakna dina finurliga Facebookkommentarer i alla fall. 

Kram så länge. 

Hälsningar NN

Mitt svar:

Hej igen.

Intressant att du nämnde Open Graph. Den var ett annat av mina skäl att lämna FB. Bara misstanken att införandet skulle ske på samma sätt som "igenkänningsfunktionen" för bilder var tillräcklig. När den funktionen implementerades, mer eller mindre i smyg, var den påslagen för alla!!! Ett lika uselt som avslöjande beteende.
Mot bakgrund av det blir FBs tal om respekt och öppenhet bara tomt prat. Man säger en sak och gör en annan. Denna dubbelmoral tycker jag mig dessvärre se hos de mest högljudda FRA-kritikerna också.
Du har säkert helt rätt i att deras tystnad beror på att de väljer att publicera ett, men inte ett annat. Det är just det som väcker min oro.Tystnaden beträffande FB och Google gör det enkelt att framgent avfärda dem helt och hållet.

Jag vet inte hur jag - eller du - skulle försvara en skara människor som opponerar mot ett demokratiskt samhälles dataavlyssning, -sparande och -sammanställning, när samma skara inte säger ett knyst om att slutna privata företag gör precis likadant?

Det är kanske en ödets ironi att just FRA-kritikerna, i det här sammanhanget, tycks tillämpa den "tystnadens tyranni" som möjliggjort så oerhört många gräsligheter, på alla nivåer i mänsklighetens historia.

Efter att ha läst Patrik Sjöbergs "Det du inte såg" och Stéphane Hessels lilla bok "Säg ifrån!" är jag än mer övertygad om att det ofta inte räcker att, som du skriver "hålla andan och hoppas". Tyvärr kommer nog ändå de flesta att bekvämt nöja sig med det, så FB och andra IT-media kan fortsätta att definiera och välja och styra "öppenheten" åt miljontals människor.
Visst blir det spännande att se vart alltihop kommer att ta vägen, men för mig är spänningen inte enbart positivt laddad.
Det går inte att förneka att IT-media har stor betydelse för störtandet av politiska diktaturer som vi sett. Lika stor betydelse som gammalmedia (press, radio och TV) hade för motsvarande omvälvningar under sista halvan av 1900-talet. Jag tänker bl.a. på Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, DDR och Sovjet. Att IT-media har hjälpt människor och länder att göra sig fria från politiska envälden är gott och väl, men det är inget gott tecken om IT-mediaaktörerna börjar agera så att vi riskerar att få ett intellektuellt envälde över oss.

Då är vi sannerligen livstidsfångar i det storebrorssamhälle som FRA-kritikerna ville skrämma oss med.

Slutar med ett glatt och ödmjukt tack för att du uppskattat mina FB-kommentarer, och önskar allt gott till dig och dina nära och kära.

L

------

Här slutar mejlkorrespondensen, i alla fall för tillfället.

En sak tänkte jag inte på att kommentera i mejlen:

Även om var och en väljer vad man vill publicera på FB, genom att skriva eller inte skriva, så är det i praktiken FB som väljer var det publiceras.
Hittills har det valet ofta förändrats med varje ny upplaga av FBs sekretessinställningar. 

2011-10-19

Nu har Hanne Kjöller tagit upp samma sak i DN:

http://www.dn.se/ledare/signerat/ratten-att-vara-ung--och-dum
 

Facebook och öppenhet. Del 1.

Det följande är första delen av en mejl-konversation med en vän.  Vi "talade" om det faktum att jag försöker avsluta mitt konto hos Facebook för att inte återkomma under överskådlig tid.

------

Från NN:

Det var tråkigt att höra. Nytt kan ju vara jobbigt ett tag, men oftast lär man sig hur det funkar. Eftersom jag använder Facebook i mitt arbete vore det jätteintressant ( om du har tid) att höra vad som fick dig att ta detta beslut.

Hälsningar NN

Mitt svar:

Hej NN.

Ett skäl är att FB byter ut allt möjligt (utseende, inställningar m.m.) "i flykten" och lite hipp som happ.

Om det nu är ett verktyg för att hålla kontakt med vänner och bekanta så vill jag själv bestämma vad som skall bytas och när.

Jag skulle byta telefonoperatör också om min nuvarande fick för sig att hux flux byta upptagetton, rington eller vända siffrorna baklänges.

Den viktigaste orsaken är emellertid FBs, alltså företagets, anonymitet och en intervjuad företrädares totala okunnighet om det regelverk företaget skall följa. Hennes svar var rena snömoset. Det finns tyvärr, även utan FB, alldeles för många som sammanställer mina och andras personliga data för olika syften, somliga bra och andra riktigt dåliga. De som sökt en förklaring till anonymiteten har mötts av nonchalanta, arroganta och okunniga eller direkt osanna svar. Jag tycker mycket illa om den självtillräcklighet som företaget visat upp.

Dessutom förvånar det mig att - så vitt jag vet - ingen enda av FRA-kritikerna, som var både många och högljudda, har haft något att säga om FB (och Google). FRA står ju trots allt under någon form av övervakning och kontroll, och har åtminstone adress och telefonnummer som går att hitta utan svårighet. Det gör i.o.f.s. inte att jag litar helt och fullt på FRA, men väsentligt mycket mer än jag litar på FB och Google vad gäller hantering av personliga data.

Hälsningar

L

------

Fortsättning i del 2.